Du ser det i ögonen

Jag ser på mitt barndomsfotografi. Skolfotografiet. Jag ler, men mina ögon ler inte. Jag var inte ett lyckligt barn. Jag var inte glad på riktigt. Ett fejkat leende på läpparna, men ögonen ler inte… det är något jag sett som vuxen, men inte tänkt på hela början av mitt liv. Men i det fotografiet ser jag min smärta som 10-åring. Jag tycker synd om 10-åringen på fotografiet. Det syns i ögonen. Men jag kan inte trösta 10-åringen och säga att allt ska bli bra. Det blev det inte. Det blev bara värre med åren. Jag skulle inte säga att allt är bra än heller. Men det är okej, även om det inte är bra. Vägen dit är lite längre än där jag står just nu. Allt är inte bra än. Och jag kan inte trösta mig själv och säga att det blir bättre, för det har aldrig blivit konstant bättre i mitt liv någonsin.

Jag deltog i ett forskningsprojekt med mindfullnessövningar. Meningen var att trösta sig själv i en svår sits i livet. Jag kunde inte ens tänka att jag tröstade mig själv som barn. Jag kunde inte säga ens på fejk till mig själv att allt skulle bli bra. Facit överöser allt. Allt blev inte bra för den där 10-åringen på skolfotografiet. Inte ens idag. Jag kan inte säga att det ska bli bra heller någon dag. Jag har aldrig sett det… så jag kan inte säga det. Jag har hopp om det, men jag tror inte på det… At least my eyes don’t look sad anymore… they just are. I survive. I cope. I manage. I do. I just do. I act. But I am not happy. I just am not.

Image source:

Pixabay.com

Categories: Tags: , , , , , , , , , ,