Sista veckan på praktiken

Nedräkning. Snart behöver jag inte praktisera mer. Bara några få dagar kvar. Sen är praktiken över. Ingen praktik mer. Känns skönt att det är över. Har gjort alla mina lektioner nästan, har en kvar att hålla i. Sen är det över. Det känns skönt. Det är alltid lika jobbigt att göra praktik. Sen kan jag ha fokus på studierna. Jag ska gå sommarkurs. Jag kom in på en sommarkurs. Det blir nog bra det med.

Sökt uppdrag till hösten. Fått några intervjuer. Men jag kände efter första intervjun hur fel det jobbet och den platsen var för mig. Det blir inget med det jobbet. Jag vill inte att det blir något.

Jag är fullt upptagen hela sommaren. Sen i höst vill jag studera. Fick inte CSN. Vill inte jobba. Verkligen inte. Så vad gör jag efter sommaren? Jag blir nog sjukskriven.

Jag fick frågor hur jag såg på mentorskap. Jag ljög. Så in i h-e. Jag vill inte vara mentor. Jag sa att jag inte fått någon erfarenhet av det på praktiken. Det är sant. Jag sa att jag inte kände mig redo att ha mentorskap ännu. Det är sant. Sen ljög jag att jag kanske kan tänka mig det när jag är varm i kläderna. Men sanningen är: Nej, tack. Jag vill inte vara mentor för någon elev på grundskolan eller gymnasiet. Jag vill inte. Jag kan ha studiesamtal. That is it. Det ingår som ämneslärare, men vara mentor? Nej tack. Kan dem inte ha speciella lärare som är bra på sånt till det? Jag är ointresserad och jag vill inte. Jag vill bara hjälpa eleverna i mina ämnen. Inga andra ämnen. Det är som ett påtvingat tvång. Låt mig få göra det jag gör bäst, undervisar. Ingen mentor. Nej, nej, nej. Så den “vita lögnen” var att jag inte var främmande för mentorskap senare. Fast om sanningen ska fram så vill jag inte vara mentor. Jag bara låtsades vara politisk korrekt Svensson, med den rätta åsikten, fastän jag tycker något helt annat.

Sedan frågade de om jag haft föräldrakontakter. Svaret är nej, det har jag inte. De har till och med plockat bort det som kriterium på praktiken, då många av oss inte fick det på praktiken och på sista praktiken måste vi ha godkänt på alla kriterier. Förut fick vi ha brister på två punkter. Eftersom vi sällan fått ha det så kan vi ju inte bli bedömda på det. Jag vill inte ha föräldrakontakter, det kan väl en klasslärare ha? Jag vill inte vara klasslärare heller. Jag vill bara vara ämneslärare i mina ämnen, utan kontakt med föräldrar, om det inte hänt någon olycka eller så under min lektionstid, såklart. Nej, ni det är mycket jag inte vill och på något sätt är det inte politiskt korrekt att inte vilja ha kontakt med föräldrar eller vilja vara mentor. Jag kan inte socialisera med föräldrar… frågan är om jag kan det med någon? Ungdomarna och barnen kan jag det med och mina handledare, men i övrigt? Nja. Det är tveksamt. Jag är väldigt duktig pedagog, men urusel på att ta socialisering. Jag tycker det är jobbigt. Varför påtvingas jag något utanför undervisningssituationen ens? Nej. Jag vill inte vara mentor eller vara föräldrakontakt. Är det okej? Eller är det inte politiskt korrekt? Vem bryr sig, måste jag vara som ni andra? Kan ni inte bara acceptera att jag inte vill det och lev med det? I Sverige får ingen vara som dem är. Landet lagom är en påtvingad fasad. I grunden blir många olyckliga. Rädda, fega, utan civilkurage, som inte vågar säga sin åsikt annat än den politiskt korrekta.

Categories: Tags: , , , , ,