Varför utsätter du dig för klagomurarna på ditt jobb?

På många arbetsplatser klagas det något förbannat på kollegor. De snackas skit bakom ryggen. Få säger skiten rakt upp i ansiktet, nu räknas inte de stackars chefer som måste dra klagosången framåt. Allt för ofta accepteras inte människor som de är på svenska arbetsplatser. Normen är så konstant i Svea rike att det inte finns plats för de som inte klarar av perfektion.

Jag är så trött på att människor inte bara kan accepteras som de är. Alla är inte perfekta. I Sverige räcker det inte att vara duktig. Människor ska ändå klaga. Är det inte ditt jobb de klagar på så klagar de på någon av dina egenskaper. Vad är det för fel på svenska arbetsplatser? Finns det inget utrymme för de som inte är som alla andra? Räcker det inte längre att vara duktig och göra sitt bästa? Är inte sitt bästa bäst nog för kollegorna där ute? Det klagas så mycket. Jag har brister. Dessa brister är det alltid någon som klagar på. Jag känner väl till mina sociala brister och det är inget jag tar upp och ältar inför arbetsgivare. Ibland passerar jag obemärkt genom mina tillfälliga anställningar, men på en del platser måste det klagas. Det är så djävla fucked up. Nu ska jag gå till jobbet o bli klagad på igen. Jag har bara lust och stanna hemma, skita i arbetsplatsen. Jag har jobbat hårt under dessa månader och gjort ett intensivt jobb, som säkert hade tagit dubbelt så lång tid för någon annan. Men jag vet att folk vill skjuta budbäraren. Jag genomför bara det som kommer uppifrån, klart det klagas. Men det är ju inte mitt påfund, jag har bara förenklat att genomföra det hela. Jag bara tycker det klagas så förbannat. Vill inte folk bli mer effektiva? Vill inte människor förenkla för sig själva?  Varför leva i ett high chapparall- och vilda Western-kaos på svenska arbetsplatser när det inte behövs? Ordning o reda är så mycket bättre. När man har ordning och reda kan du få något vettigt gjort.

Jag har faktiskt inte lust och bli klagad på. Om man ändå klagade på mitt jobb och inte mig jämt vore jag mer tacksam. Men svensk arbetsmarknad är sjuk. Jag är så trött på er gnällspikar där ute. Otack är världens lön. Varför ska jag ens söka jobb? Varför ska jag ens jobba när hårt arbete gjort av mig aldrig får uppskattning. Om jag ändå vore kass på det jag gör, men det är ju inte det som är felet. Jag är helt enkelt inte bästis med folket på “rätt sätt”, som om det fanns fel sätt. Att vara snäll och sjysst räcker inte. Jag vill inte umgås med kollegor på fritiden, det finns ingen poäng.

Jag har inte så lång tid kvar förrän uppdraget är slutfört. Jag vill bara göra det jag kom för och sedan lämna stället igen. Men på vägen måste folk ge mig magont och hålla på o muttra skit i korridorerna. Jag vill inte ens gå dit längre. Jag är så besviken på svensk arbetsmarknad. De finns inte plats för unika människor. Man kan ju tycka att jag i mitt egen rum inte borde kunna uppröra någon… men ack ack. Man undrar ju vad det är för fel på dem? Jag liksom umgås inte med dem. Det kräver inte mitt jobb. Så ack varför tog jag ens detta uppdrag? Varför? Jag förstod att de skulle vara så här, jag har varit med så många gånger. Jag orkar inte med folk som klagar. När man inte klagar på utfört jobb, varför klaga alls? Idioter.

Jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte är den du vill att jag ska vara din dumma fåntratt. Jag är inte ett dugg ledsen för att jag vågar vara den jag är till skillnad mot alla er andra som spelar teater hela dagarna (dvs är någon “roll” som egentligen inte alls är ni). Den som inte kan acceptera att vi alla är olika är i min värld dum i huvudet. Acceptera mitt språk, det måhända vara grovt, men jag kände för det. Min blogg är mitt uttrycksforum.

Categories: Tags: , , , , , , , , , , , ,